Inlägg 6 - Hemresan

...efter att ha tillbringat hela dagen i upplysningstiden så var vi nu tillbaka till tidsmaskinen. Vi var nöjda över att vi nu inte bara få med oss en makalös historia hem att berätta till vår tid; om hur vi rest tillbaka i tiden och fått intervjuat en av tidernas mest berömda författare. Vi har även fått ta del av och sett upplysningen med egna ögon vilket gav oss en förståelse som inte skulle vara möjligt att beskriva med ord via litteratur, utan detta var helt unikt och kommer därmed förbli ett minne för livet.

Cornelia fick nu ett samtal av Hans-Åke som informerat oss om att vi måste skynda oss tillbaka till tidsmaskinen. Han hade nämligen sagt att fosforsyran hade tappat trycket då det börjat läcka ut ur expansionskärlet och om den läckte ut för mycket så skulle det bli omöjligt att komma tillbaka till vår tid. Vi började springa med all kraft som våra kroppar kunde åstadkomma trots den tunga packning med kunskap vi bar med oss. Vi kom precis i tid till tidsmaskinen. Vi kunde äntligen pusta ut då vi hade precis med syra till att kunna komma hem men vi stötte dock på ett nytt problem då Anna inte hittade nyckeln till tidsmaskinen. Vi började då inse att det var kört, men som en ängel från ovan ringde plötsligt Hans-Åke till Cornelia igen.

-Var är ni? frågade han förvirrat.

-Vi hittar inte nyckeln till tidsmaskinen! svarade hon oroligt över hur han skulle reagera.

-Aha men tryck bara in koden då

-Va! men vad är det för kod då?

-Jag vet inte, ni  får väl dra till med ett värde

Vi testade att trycka in koden 1958 på displayen som Hans-Åke födelseår. Plötsligt kunde man höra hur låset öppnades. Vi skyndade oss in och tryckte på alla möjliga knappar enligt hans aningen förvirrade beskrivningar.

-Bra tryck nu bara på den stora röda knappen så åker ni hem.

Skrivet av: Tony

Inlägg 5 - En sammanfattning av våra intryck

När vi kände att vi fått svar på de frågor vi ville tackade vi för oss. Vi tog i hand igen och lämnade sedan Defoe med sin lunchmatsäck som vi när vi vänt ryggarna till hörde hur han snabbt började plocka med. Medan vi gick småpratade vi lite om vad vi lärt oss av vår tidsresa och sammanfattningsvis är det en hel del. Vi har helt klart fått en djupare förståelse för upplysningstiden som epok efter att ha varit där på riktigt, och i England dessutom där den faktiskt inleddes i och med att borgarklassen där gjorde uppror mot de gamla privilegierna. Om Daniel Defoe har vi absolut lärt oss mer - vi visste redan konkreta fakta om honom men nu efter vår nyss havda intervju fick vi veta mer abstrakta saker som hur han tyckte och tänkte. Vi vet nu också varför Robinson Crusoe är skriven på det sättet den är, och vad budskapet med berättelsen är. Upplysningstidens tankesätt präglade Defoe och det han skrev på ett tydligt sätt, med undantag för att han trots de vetenskapliga framsteg som skedde inte ifrågasatte sin tro som så många andra under samma tid. Det har varit en väldigt intressant dag och vi är mycket tacksamma för att ha fått en sådan här unik upplevelse, men...
Skrivet av: Cornelia

Inlägg 4 - Intervjun

Så, Daniel Defoe, varifrån fick du inspiration till att skriva Robinson Crusoe?

- Min berättelse om Robinson har faktiskt verklighetsunderlag. Inspirationen fick jag från rapporterna om Alexander Selkirk, skotten som tillbringade fyra år (1704-1708) på en av de obebodda Juan Fernandéz-öarna några hundratals mil utanför Chiles kust. Selkirk hade efter ett bråk med kaptenen ombord på båten han befunnit sig på “frivilligt” blivit landsatt på en av öarna, Isla Más A Tierra (idag Robinson Crusoe-ön! Cornelias anm.), där han med vapen och redskap lämnades åt sitt öde. Hans utgångsläge var lite bättre än min Robinsons, men båda överlevde slutligen på sin uppfinningsrikedom. Åh, såvitt jag vet ska Selkirk också ha mediterat och läst bibeln!

När man läser Robinson Crusoe får man nästan känslan av att det är han själv som skrivit, hur gjorde du för att få romanen så verklighetstrogen?
- Det var trevligt att höra, då har jag lyckats! För det första skrev jag hela boken ur Robinsons perspektiv, som om det vore han som skrivit och inte jag. För det andra försökte jag beskriva Robinsons omgivning, upplevelser och äventyr så noggrant som möjligt. Ju fler detaljer i berättelsen, desto mer verklighetstroget låter det. Om man inte har varit där själv, hur skulle man då kunna beskriva stranden och naturen omkring så detaljerat? Om man inte upplevt ensamheten på ön själv, hur skulle man då kunna beskriva känslorna så ingående? Det var så jag tänkte att mina läsare skulle tänka, därför berättade jag så noggrant om allt, även minsta lilla sak! När Robinson byggt färdigt sin bostad till exempel, skrev jag såhär: “Sedan jag nu fått min boplats i ordning fann jag det oundgängligen nödvändigt att skaffa mig en eldstad och bränsle. Hur jag bar mig åt med den saken och hur jag utvidgade min grotta och på olika sätt gjorde det bekvämt för mig, om det skall jag i sinom tid utförligt berätta. Men först måste jag tala en smula om mig själv och vad jag tänkte om mitt liv; och det var, som man lätt kan förstå, inte så litet.” Efter det stycket skriver Robinson mycket riktigt om sina tankar, på ett utförligt sätt för att att läsaren ska förstå honom. Sedan följer en noggrann beskrivning även av eldstaden. Det är sådant som ger en äkta läsupplevelse tycker jag, när läsaren får använda alla sina sinnen. När Robinsons intryck blir läsarens intryck.

Hur ser du på sunt förnuft? Kan alla klara allt om de bara tänker till och försöker?
- Självklart kan alla det! Alla människor har förmågan att tänka själva, även kvinnofolk. Negrer och rödskinnen i Nya världen räknas förstås inte med, men det säger väl sig självt att sådana hedningar inte är lika intelligenta som riktiga européer. Vi riktiga människor däremot är som sagt kapabla till det mesta om man bara är upplyst nog och tar till sig av den nya vetenskapen genom att använda sig av läskonsten och lyssna på vad lärda män har att säga. Kyrkan har mycket bra att säga om det andliga, vilket alla bör lyssna på, men när det kommer till världsliga ting är det bäst att använda sunt förnuft och vända sig till vetenskapen. Detta kan alla göra, även de enklaste och uslaste människorna. Robinson är i min bok ett tydligt exempel på detta, och jag har försökt få fram denna tro genom honom när han lever sitt liv på ön och behöver lösa nya problem dagligen.

Robinson berättar mycket om sin tro. Han tycker att Gud är viktig och har stor makt över hans liv. Delar du den uppfattningen?
- Självklart gör jag det, de som inte delar den uppfattningen syndar och kommer straffas av kyrkan eller Gud själv!

Men visst tycker du att vetenskapen är viktig…?
- Ja, men även kyrkan är viktig! Det är Gud som skapat oss och världen runt omkring oss. Det är Gud som bestämmer våra öden, våra liv ligger i hans händer. Det förhindrar dock inte att vetenskapen ska få lika stort utrymme som kyrkan i våra liv. Kyrkan och dess präster är en mellanhand mellan Gud och folket, som förmedlar vad Gud vill ha sagt till oss. Vetenskapen däremot utforskar den värld som Gud skapat åt oss, och beskriver den på ett sätt som vi människor lättare förstår. Vi får inte glömma att det var Gud som skapade oss, när vi genom vetenskapen beskriver vår värld!

Har du läst verk av andra nutida författare, vad tycker du om deras idéer?
- Ja det har jag faktiskt, när jag inte skriver själv tycker jag mycket om att ta del utav andras verk. Jag finner många av de idéer jag läser inspirerande, till exempel har jag det senaste läst mycket filosofiska stycken om människan och vad den är kapabel till. Det har tryckts väldigt många informativa texter på sistone och den kunskapen som förmedlas genom dem kan tyckas vara svår att ta sig till. Det finns även mycket religionskritiska texter i cirkulation men dessa orkar jag inte engagera mig i att läsa, ingen bok förutom bibeln kan ändra min åsikt angående min tro!

Tycker du att du sticker ut bland de andra författarna, hur isåfall?

- Ja det måste jag nog säga, särskilt om man tänker på min berättelse om Robinson. Jag själv har inte läst något som riktigt liknar den innan, där en äventyrsroman samtidigt fungerar som en överlevnadshandbok. Det är en kombination som fungerar. För mig är det viktigt att läsaren kan känna igen sig i karaktären, leva sig in i boken och på så vis ta lärdom av det jag skriver, och jag tycker att jag löser detta på ett tydligt sätt. Något jag ibland kan sakna i andras verk. Ett annat berättarmedel jag inte stött på tidigare i någon annan roman är den sammanfattning jag låtit Robinson gör av sin situation där han ställer upp en lista med anteckningar av de svårigheter han led på ena sidan och de fördelar han åtnjöt på den andra. På detta vis försonar han sig med sin belägenhet. Listan gör det enkelt för honom att finna hopp och känna tacksamhet gentemot Herren, och jag tror att alla skulle ha nytta av att göra något liknande i sina egna liv när man genomlider svåra tider.

Vad är ditt budskap till dina läsare?
- Jag ville att mina läsare skulle läsa om Robinson och bli inspirerade till att själva utforska och lära sig nya färdigheter. För att uppnå det skrev jag som sagt hela boken ur Robinsons perspektiv, som om det var han som skrivit boken och inte jag. Jag lät Robinson vara en vanlig man istället  för en hjälte, för att vem som helst ska kunna känna igen sig i honom. Jag tänkte att om läsaren kan känna igen sig, skulle denne ta till sig det Robinson berättar om och använda det i sitt eget liv. Till exempel när han ska bygga sig ett tält och funderar kring var han ska bygga det; “Efter åtskilligt funderande kom jag fram till en rad olika fordringar som jag borde ställa på min boplats. I första hand som sagt ett hälsosamt läge och tillgång till friskt vatten. För det andra skydd mot solhettan. För det tredje trygghet mot rovgiriga varelser, både människor och djur. För det fjärde utsikt över havet, så att jag inte skulle gå miste om någon möjlighet till räddning om Gud ville sända någon farkost inom synhåll; ty alla förhoppningar därom vill jag ännu inte överge.”

Förhoppningsvis tar läsarna till sig av Robinsons tankesätt och tänker likadant om de själva ska bygga sig en ny bostad. Det är det jag vill ska nå fram till mina läsare, att alla kan tänka själva och komma på nya lösningar på problem. Man klarar oftast mer än vad man tror.

Källa:
Ulf Jansson (1998) Levande texter. Liber AB: Stockholm.

Bildkälla:

http://en.wikipedia.org/wiki/Daniel_Defoe

Inlägg 3 - Robinson Crusoe

Förväntningarna på mötet var höga. Inför intervjun hade vi förberett oss genom att läsa på om Daniel Defoe och hans verk, främst Robinson Crusoe som vi också läst utdrag från. Liksom Robinson har Defoe självt levt ett händelserikt liv och det vi läst hade gjort oss mycket nyfikna. Född med ett praktiskt sinne växte Daniel Defoe upp i Cripplegate, London med sina religiösa föräldrar. Efter avbrutna präststudier kom han tidigt in i industribranschen som företagare för ett strumpföretag. Med pengarna han tjänade åkte han på långa resor genom kontinenten, och det var när han slutligen gick i konkurs som han började skriva. Han blev politiskt engagerad och började arbeta som journalist, satiriker och poet. Hans starka åsikter i sina skrifter ledde till att han fick avtjäna ett halvt år i fängelse efter en pamflett han skrivit. Trots detta tog han snabbt upp skrivandet igen, denna gång som redaktör för tidningen The Review. När han kom upp i 60-årsåldern övergick han till att ägna sig åt realistiska romaner varav den mest kända, Robinson Crusoe, utgavs 1719.

Robinson Crusoe handlar om en man som efter att ha överlevt ett skeppsbrott vistas på en nästintill öde ö i hela 28 år. Mannen, Robinson, är begåvad, praktisk och uppfinningsrik och romanen skildrar på ett verklighetstroget sätt hur han med förnuft och kunnande lyckas bygga upp en mindre civilisation på ön.

Utdraget vi läst handlar om hur Robinson bygger sin bostad på ön. Han letar först upp en lämplig plats som uppfyller olika krav, t.ex. att det ska vara en plats skyddad från solens hetta och med uppsikt över havet. Med hjälp av sin uppfinningsrikedom och saker han lyckats bärga från skeppet bygger han ett tält mot en klippvägg. Eftersom han ännu inte vet om det finns människor eller farliga djur på ön bygger han även ett kraftigt stängsel av träpålar runt sin bostad.En annan del av utdraget handlar om Robinsons egna tankar kring skeppsbrottet, sitt liv på ön och Gud. Han kommer fram till att även om hans liv ensam på en öde ö först kan tyckas vara en stor olycka, så var han faktiskt utvald och räddad av Gud för att få leva vidare på ön till skillnad från de andra ombord som drunknade. Han har inget sällskap på ön vilket han sörjer till en början, men kommer sedan fram till att Gud ändå låtit honom ha mat, vatten och skydd. Han är alltså mer lyckligt lottad än de flesta, enligt honom själv.

Boken är tydligt präglad av upplysningstidens optimism för människan och dennes förmågor. Upplysningens filosofer förespråkade sunt förnuft och att alla människor, även de enkla, skulle ha rätt att vara “upplysta”. Alla skulle få ta del av vetenskapen och lära sig om det världsliga, inte bara lyssna på vad kyrkan sade till dem. Med det sunda förnuftet, förmågan att kunna tänka själv, och kunskapen om det världsliga skulle alla människor kunna lära sig nya saker och klara sig i världen.


Skrivet av: Cornelia, Anna, Tony
Källa:Ulf Jansson (1998) Levande texter. Liber AB: Stockholm.

Bildkälla:

http://niclikesausten.wordpress.com/2011/01/19/understanding-robinson-crusoe/

Inlägg 2 - Mötet med Defoe

Efter en okänd tids resande landade vi makalöst nog precis där vi önskade; i mitten av Cripplegate Park. Cripplegate är en av Londons äldsta stadsdelar och vår författare Daniel Defoes hemstad - och efter att ha djupdykt i fakta vet vi att det är hit till parken han kommer runt klockan 12:00 varje dag för att äta lunch. Parken ligger centralt i staden och mellan trädtopparna kunde vi skymta den välkända St. Giles kyrka. Vi såg på ett stort klocktorn inte långt därifrån att Defoe var lite sen, vilket gav oss tid att spana in platsen vi befann oss på. Parken var mycket stor och grönskande, inhägnad av ett högt svart staket. Utanför parkens gränser var Cripplegate liksom resten av 1700-talets industri-London askgrått och trångt. Det var mycket liv och rörelse runt omkring oss; hovsmatter mot trottoarstenarna utanför, skorstenstjut och barnaskratt. Det blåste lite måttliga vindar från väst emot oss och precis när Tony sade att han kunde urskilja en doft av köttfärspaj hörde vi ett högt harklande bakom oss. När vi vände oss om var han där, iklädd en utsmyckad rock, knälänga byxor och hatt - Daniel Defoe, en av upplysningstidens största författare, utan att ens själv veta om det. Vi presenterade oss, frågade om det gick bra att ställa några frågor, och blev som svar visade till en parkbänk vid en liten anksjö i ett av parkens hörn. Nu kunde vår intervju börja...

Skrivet av: Cornelia


Källa: Wikipedia [www]. “Cripplegate”. Hämtad från http://en.wikipedia.org/wiki/Cripplegate 2014-04-14

Inlägg 1 - Resan tillbaka i tiden

Efter flera veckors hårt arbete  i sal 23, var den äntligen färdig. Framför mig, Cornelia och Tony stod den färdiga tidsmaskinen som vi med hjälp av Hans-Åke byggt under våra fysiklektioner. Det var en klotformad glasbur stående på fyra ben och full med knappar i olika storlekar och färger på insidan. Efter vår lunchrast en solig dag i maj var det dags för oss tre att åka iväg i tidsmaskinen för att fullfölja vårt uppdrag vi fått på svenskalektionerna, nämligen att träffa och intervjua en författare från Upplysningstiden. Hans-Åke hjälpte oss att trycka på rätt knappar och önskade oss lycka till innan vi hoppade in i glasklotet. När han stängt dörren bakom oss började hela vår omvärld snurra och flimra framför ögonen, för att sedan förvandlas till en spektakulär blandning av regnbågens alla färger som virvlade runt runt runt tills vi blev alldeles yra…

När världen framför våra ögon klarnade igen trodde vi att vi kommit till år 1725, sex år efter att vår författare Daniel Defoe gett ut sin roman Robinson Crusoe som vi så gärna ville fråga honom om. Hans-Åke hade lovat att vi skulle hamna i London för att träffa Defoe, och att det skulle finnas tydliga skyltar i närheten med årtal på för att försäkra oss om att vi hamnat rätt. När vi såg oss omkring skymtades dock inga skyltar med årtal, och inte heller några tecken på att det var London vi befann oss i. I själva verket såg vi ut att befinna oss i en hamnstad vid havet. Luften doftade av saltvatten, tång och sill. En bit bort stod en klunga människor som såg ut att nervöst vänta på att få stiga ombord på ett stort skepp. Skaran bestod av både män och kvinnor, gamla och unga. Jag bad Cornelia och Tony att vänta i glasklotet medan jag försiktigt närmade mig människorna. När jag kommit tillräckligt nära för att höra deras röster insåg jag att dessa människor pratade svenska precis som jag. Ett par kvinnor som stod närmast kikade nyfiket på mig och frågade om jag också skulle med skeppet.
- Nej, det ska jag inte. Vart ska skeppet segla? frågade jag.
- Till Amerika! Maken min har ledsnat på det här eländiga landet. Vi har haft missväxt flera år, barnen våra går hungriga och prästen i byn står vi inte ut med! För inte tala om länsman, han kommer förbi på sin kuse var vecka för att kräva in våra skulder!
Jag hann samtala med kvinnan i några minuter innan det var dags för henne att tillsammans med de andra gå ombord på skeppet. Hon hade nämnt att året var 1845, vilket jag sedan berättade för Cornelia och Tony som hoppat ur glasklotet och ställt sig bredvid mig.

De två kvinnorna och resten av människorna på kajen var inte medvetna om det, men resan de precis skulle påbörja var starten på en av de mest omfattande emigrationerna i människans historia. Den modiga gruppen av människor som nu gick ombord skeppet som skulle ta dem till ett nytt, okänt land skulle de kommande åren följas av över en miljon svenskar över till andra sidan Atlanten. Dessa människors mod väckte många tankar och åsikter hos de som stannade kvar hemma, och inspirerade bland annat Vilhelm Moberg till att skriva fyra romaner om en småländsk familjs utvandring.

Jag, Cornelia och Tony däremot skulle idag inte göra långa denna resa, utan endast ett kortare skutt iväg till England. Efter att ha vinkat adjö till utvandrarna på skeppet steg vi in i vårt glasklot igen för att färdas den sista biten tillbaka till 1725. Skrivet av: Anna