Efter flera veckors hårt arbete i sal 23, var den äntligen färdig. Framför mig, Cornelia och Tony stod den färdiga tidsmaskinen som vi med hjälp av Hans-Åke byggt under våra fysiklektioner. Det var en klotformad glasbur stående på fyra ben och full med knappar i olika storlekar och färger på insidan. Efter vår lunchrast en solig dag i maj var det dags för oss tre att åka iväg i tidsmaskinen för att fullfölja vårt uppdrag vi fått på svenskalektionerna, nämligen att träffa och intervjua en författare från Upplysningstiden. Hans-Åke hjälpte oss att trycka på rätt knappar och önskade oss lycka till innan vi hoppade in i glasklotet. När han stängt dörren bakom oss började hela vår omvärld snurra och flimra framför ögonen, för att sedan förvandlas till en spektakulär blandning av regnbågens alla färger som virvlade runt runt runt tills vi blev alldeles yra…
När världen framför våra ögon klarnade igen trodde vi att vi kommit till år 1725, sex år efter att vår författare Daniel Defoe gett ut sin roman Robinson Crusoe som vi så gärna ville fråga honom om. Hans-Åke hade lovat att vi skulle hamna i London för att träffa Defoe, och att det skulle finnas tydliga skyltar i närheten med årtal på för att försäkra oss om att vi hamnat rätt. När vi såg oss omkring skymtades dock inga skyltar med årtal, och inte heller några tecken på att det var London vi befann oss i. I själva verket såg vi ut att befinna oss i en hamnstad vid havet. Luften doftade av saltvatten, tång och sill. En bit bort stod en klunga människor som såg ut att nervöst vänta på att få stiga ombord på ett stort skepp. Skaran bestod av både män och kvinnor, gamla och unga. Jag bad Cornelia och Tony att vänta i glasklotet medan jag försiktigt närmade mig människorna. När jag kommit tillräckligt nära för att höra deras röster insåg jag att dessa människor pratade svenska precis som jag. Ett par kvinnor som stod närmast kikade nyfiket på mig och frågade om jag också skulle med skeppet.
- Nej, det ska jag inte. Vart ska skeppet segla? frågade jag.
- Till Amerika! Maken min har ledsnat på det här eländiga landet. Vi har haft missväxt flera år, barnen våra går hungriga och prästen i byn står vi inte ut med! För inte tala om länsman, han kommer förbi på sin kuse var vecka för att kräva in våra skulder!
Jag hann samtala med kvinnan i några minuter innan det var dags för henne att tillsammans med de andra gå ombord på skeppet. Hon hade nämnt att året var 1845, vilket jag sedan berättade för Cornelia och Tony som hoppat ur glasklotet och ställt sig bredvid mig.
De två kvinnorna och resten av människorna på kajen var inte medvetna om det, men resan de precis skulle påbörja var starten på en av de mest omfattande emigrationerna i människans historia. Den modiga gruppen av människor som nu gick ombord skeppet som skulle ta dem till ett nytt, okänt land skulle de kommande åren följas av över en miljon svenskar över till andra sidan Atlanten. Dessa människors mod väckte många tankar och åsikter hos de som stannade kvar hemma, och inspirerade bland annat Vilhelm Moberg till att skriva fyra romaner om en småländsk familjs utvandring.
Jag, Cornelia och Tony däremot skulle idag inte göra långa denna resa, utan endast ett kortare skutt iväg till England. Efter att ha vinkat adjö till utvandrarna på skeppet steg vi in i vårt glasklot igen för att färdas den sista biten tillbaka till 1725.
Skrivet av: Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar